Live with it!

Tiden går för fort!!

Det har jag sagt förut och jag säger det igen!!

Det var nyss söndag.. och nu är det snart helg igen. Hur kan dagarna bara rinna iväg.. jag minns knappt vad jag gjorde för en vecka sedan.. *suck*

När man pratar om det så känns det som att det är långt till praktiken, men det är det inte! Och om veckorna fortsätter att gå så fort som dom har gjort nu på senaste tiden, så ska vi nog ut redan nästa måndag.. Det är så det känns.. och sånt blir jag stressad av!

Vad gör man åt stressen då?

Jag försöker förtränga den.. och det har funkat bra för mig.. Vet inte om det är så nyttigt, men det struntar jag i för tillfället!

Det är inte supermycket läxor just nu.. och det är ovanligt! Man brukar annars inte ha någon fritid alls, så nu vet man nästan inte vad man ska hitta på när man har en kväll ledig. Konstigt men sant.

Känns dock bra att kunna sitta vid datorn utan ha dåligt samvete för att man vet att man egentligen borde göra någontng annat. Ja, självklart finns det alltid andra saker som ska göras, men idag är det tillåtet att proritera datorn ;)

Livet i övrigt då?

Jo då.. det går fortfarande upp och ner..
Man lär sig att leva med saker.. även dom som känns ofattbara och ledsamma. Hålen i hjärtat efter mamma och Niklas (och alla andra som haft en plats i mitt hjärta) läker inte eller fylls igen för att tiden går och man kommer tillbaka till vardagen.. Man lär sg bara att leva med det!

Jag har hört att man ska bli starkare som person när man varit med om svåra/jobbiga situationer i livet, men jag vet inte om jag har blivit det. Jag kanske snarare blivit mer känslig, jag vet inte. På något vis kanske jag blivit starkare, men samtidigt har en del av mig tagits bort i och med att mamma inte finns.. hur ersätts den delen? Kommer Eva, Totte och Malin någonsin vara desamma igen efter det som hänt Niklas?

Mycket sånt här har jag funderat på nu på sista tiden. Och det tar på en, det vill jag lova!

Det har ju också passerat andra människor i ens liv.. som vänner och pojkvänner. Självklart kan det kännas jobbigt och tomt utan dom.. även om det är länge sedan man skildes åt.

Just nu är det väldigt tomt utan Jim. Från att höras varje dag till att inte höras alls är ett stort 'steg'. Ett steg som kanske är nödvändigt eller självvalt, men som ändå känns som en öm punkt i hjärtat. Saknaden kan finnas kvar trots att hjärnan har en annan uppfattning..

För att det inte bara ska vara ett känslo-inlägg så kan jag blogga lite om en länk som jag snodde från en kompis..

Om ni inte har något roligare för er så gå in på The Best Of Blocket.se, länk, .. eller om ni någon gång behöver att gott skratt!

Tips: Titta inte på allt på en gång.. spara lite till nästa gång du känner dig nere eller behöver piggas upp ;)