Varför?

Livet är så jävla orättvist!

Efter rasten igår fm såg jag att jag hade ett missat samtal, från Myhres. Jag kände på mig att det var något och innan jag tröck på Ring för att ringa upp så sa jag till Josse "Har jag namnsdag eller har det hänt nått?"

Malin svarade. Hon sa: Jag måste berätta ngt tråkigt.. Sen blev det helt tyst en stund. Jag tänkte direkt på morfar..

Niklas är död! fick hon fram innan hon började störtgråta i luren.

Va? fick jag fram. Hur då?
Han spelade fotboll med sina kompisar nere på byn när han plötsligt kände sig trött. Hjärtat stannade.

Det är offatbart, orättvist, hemst och ledsamt.

Han blev bara 16 år. Han hade ju hela livet framför sig!

Nyss börjar övningsköra. Träffat en mysig flickvän. Äntligen blivit bra/bättre efter att ha fått diagnosen Chrons syndrom.

Sist jag träffade honom, i sommras såg han ut att må bra. Det var en otrolig skillad jämför med när jag träffade honom gången innan. Han var så glad och livfull. Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom igen. Jag kan inte fatta det. Jag kan inte fatta att han inte kommer att vara där nästa gång jag kommer dit.

Igår kände jag att jag ville åka till dom på en gång och vara med dom.. det är som min extrafamilj (eftersom jag inte har några egna syskon). Men samtidigt kände jag hur jobbigt det skulle vara att vara där.. så jag frågade vad dom ville att jag skulle göra..

Det var skönt att få prata med Malin igårkväll.. då var hon lugn och berättade om allt de gått igenom. Minnesstund och samling på fotbollsplanen.

Jag tänker på dom hela tiden! Skitjobbigt är det!

Att livet kan vara så här orättvist!?

Why do bad things happen to good people??

Man kan inte hitta en mysigare familj!

Han/Dom hade inte gjort ett skit för att förtjäna det här.

Tårarna bara sprutar. De verkar aldrig ta slut.

Malin sa att dom önskade få ha begravningen på hans födelsedag. Det skulle vara fint tycker jag.

Man tror inte att Expressens förstasida ska handla om någon så nära.

Fy fan, säger jag bara!